Loppmarknad Som Förenar

Klockan är strax före åtta men torget är nästan redan fullt med olika stånd. Det är lördag och loppmarmarknad. De flesta som står där är amatörer. De har tömt vinden eller källaren och försöker tjäna lite pengar på prylar, de för det mesta glömt att de haft. Några har dödstädat. Sådant som äldre människor gör, för att barnen en gång i tiden inte ska behöva ha besvär med allt som föräldrarna lämnar efter sig, när de avlidit.
    På torget finns även mera professionella handlare. De har egna stånd men går också runt och letar efter dyrgripar bland framförallt amatörerna. Okunnigheten hos dessa gör att experterna hoppas för en spottstyver kunna roffa åt sig i verkligheten dyrare föremål.
    Nicke skulle på en fråga inte vilja kalla sig expert. Hans hustru däremot var en hängiven samlare. Han fick ständigt bygga nya hyllor, för att hon skulle få plats med allt hon köpte och bar hem. Även garaget var numera fyllt med gods från loppmarknaderna hon besökt. Bilen fick därför stå ute med sina konsekvenser framför allt vintertid. För Nicke innebar det att han varje morgon fick skrapa bort isen på rutorna, innan han åkte till jobbet. Snöiga dagar inte att förglömma. Han fick då stiga upp tidigare än vanligt för att ta hand om snön runt bilen, på garageuppfarten och trottoarerna runt huset. Med andra ord gillade han inte helt sin hustrus hobby. Ett visst intresse hade emellertid ärvt av henne, innan hon gick bort i cancer. Alldeles för tidigt. De var trots allt båda bara i sextioårsåldern.
     När han lägger sin hand på ett höganäskrus på ett av borden, finns det redan en annan hand där.
- Nej, du den är min!
Han vänder på sig för att se vem rösten tillhör och får se en rödhårig dam klädd i vit tunika med stora blommor på, blå jeans och tofflor dekorerade med rosor.
- Attans men att komma som nummer två räknas ju inte, svarar Nicke.
- Äh, vill du ha den så var så god. Det finns säkert flera andra på övriga bord. Så viktigt är kruset inte för mig.
Kvinnan i femtioårsåldern, som Nicke bedömer henne, säger det på ett lite hurtfriskt sätt.
- Nja, detsamma för mig. Jag är inte någon hängiven samlare. Tyckte bara kruset såg fint ut.
- Om du inte är samlare, vad gör du då här?
- Min fru var en närmast entusiastisk samlare. Men sedan hon gick bort, har jag fortsatt att åka till loppmarknader. Jag gillar sorlet och människorna.
- Kom med mig till mitt stånd så bjuder jag på en kopp kaffe. Jag har termosen med mig och en kaka, så får vi prata vidare.
- Tack gärna.
Nicke berättar om alla loppmarknader han och hans hustru genom åren besökt ända upp till Mälardalen. Ganska långt egentligen från Limhamn, där vår villa finns, säger han. Ett undantag var Bollnäs. En jättestor loppmarknad hade man ett år ordnat där. Något de inte kunde motstå.
    Han får veta att damen heter Greta. Nyskild efter flera år som gift. Hennes man fattade tycke för en yngre kvinna, som också åkte runt på loppmark-naderna. Från början misstänkte inte Greta någonting. De båda pratade ofta med varandra. Inget konstigt i det. Lite kollegor som alla på marknaderna är. Efter hand pratade de alltför ofta med varandra tyckte Greta och alltför nära varandra.  En dag kom hon på dem med att kramas och pussas. Greta gav sin man ett ultimatum. Om han inte slutade att umgås med flickan i fråga, skulle hon begära skilsmässa. Han lovade henne att göra så men bröt ganska snart löftet. Greta la in om skilsmässa och är därför på loppmarknaden ensam.

- Jag har ett problem, som du kanske kan hjälpa mig med.
- Och vad är det?
- Min fru var samlare i många år. Vårt hus är därför fullt av saker hon köpt. Jag har ingen aning vad jag ska göra av alla prylar. Tänkte därför att du, som är erfaren samlare, skulle kunna hjälpa mig att bli av med det. Att framdeles leva i ett museum som dessutom påminner mig om min fru, kan jag inte tänka mig.
- Självklart kan jag tänka mig att hjälpa dig. För att få ett grepp om hur stort det är, föreslår jag att jag kommer hem till dig. Eventuellt tar jag med mig en kollega.

- Gud med grejor, säger Greta med hög röst, när hon kommer in i Nickes villa.
Eller vad säger du, hon vänder sig till sin väninna Rebecka, som följt med Greta till Nicke.
- Jo, det var mycket.
- Ja, min hustru lyckades samla på sig en hel del medan hon levde.
Nicke fyller på kommentarerna från Greta och Rebecka.
- Det är så mycket, att du inte klarar att på egen hand, stå på en loppmarknad och sälja. Eller vad säger du, Rebecka?
- Jag håller med. Även om vi båda skulle kunna hjälpa till.
- Jag har ett förslag. Greta vänder sig till Nicke. Jag tycker att vi väljer en loppmarknad med auktionsförrättare. Jag känner några seriösa. De kan inte ta hand om allt på en gång men genom att dela upp prylarna i omgångar, kan det lösa sig.
- Det låter som ett bra förslag, svarar Nicke entusiastiskt. Skulle uppskatta om du Greta, sätter i gång processen genom att kontakta någon av de där förrättarna.
- Det gör jag gärna.
     Steg för steg säljer Nicke av alla samlarobjekt från hyllorna. Både i villan och i garaget. Greta är med hela tiden. Relationen mellan dem fördjupas till ett väl fungerande särboförhållande. Nicke följer allt oftare med henne på olika loppmarknader. Hans intresse för gamla prylar har ökat. Tack vara Greta.