Musik som förenar

Arne spelar klarinett i Stig Bergs orkester. Orkester och orkester. Det är en sextett och består av sex musiker. Arne på klarinett, gitarr (Stig), saxofon, bas, piano och trummor. Orkestern åker runt och spelar på olika orter i Skåne. Främst lördagar och söndagar men även vid alla större helger. Därtill kommer att antal privata fester typ 50-årsmiddagar.
    Framför orkestern står alltid ett antal ungdomar, mest tjejer, som mer vill titta på musikerna än att dansa. En av dem verkar speciellt intresserad. När dansen är slut, bjuder arrangören på en mer eller mindre generös fika. På väg till fikan passerar Arne orkesterpodiet och ser då att en av tjejerna står kvar ensam. Hon verkar inte speciellt gammal, vad han kan bedöma i den svaga belysningen.
- Men snälla du, varför står du här? Varför går du inte hem liksom alla andra?
- För att jag inte vågar.
- Vågar hur då?
- Min mamma och min styvfar bråkar alltid. Speciellt när de druckit sprit. Idag är det lördag och då vet jag av erfarenhet att de dricker mycket. Dessutom har min styvfar börjat titta på mig på ett speciellt sätt, som skrämmer mig. Jag tror han kan komma att göra mig illa.
- Vad heter du?
- Jag heter Lina.
- Hur gammal är du?
- Jag har precis fyllt sjutton.
Arne funderar en kort stund. Så säger han.
- Men om du inte går hem, vart ska du då ta vägen?
- Ingen aning.
- Har du ätit?
- Nej. Jag åt lite frukost innan jag gick hemifrån ut på stan och sedan hit.
- Kom, så fixar jag så du får något att äta tillsammans med oss i orkestern. Vi ska fika innan vi sätter oss i orkesterbussen och kör till stället där vi ska spela imorgon.
Hon följer med honom in till fikan. Det krävs en viss övertalning från Arnes sida, för att Lina ska få fika hon också. Efter det uppstår frågan om vad de gör med Lina. Hon vägrar fortfarande att gå hem och Arne känner att de inte kan lämna henne att lösa problemet själv. Personerna som svarat för att arrangera dansen är inte det minsta intresserade av att ta hand om Lina.  Efter att ha pratat med övriga i orkester säger han:
- Vi kan inte bara lämna dig här mitt i natten. Vi föreslår att du åker med oss i bussen, så får vi se om vi kan finna en annan lösning imorgon. Vad säger du om det?
- Det är OK för min del. Men jag har ingen tandborste eller andra hygienartiklar och var ska jag sova?
- Vi har extra grejor med oss för den saken och sova får du göra liksom vi i bussen. Det finns en sovplats även för dig.
     Nästa dag stannar bussen på en bensinstation intill vilken ligger en välförsedd hamburgerrestaurang. De äter frukost där. Arne betalar för Lina.
- Lina, så snart klockan blivit närmare nio, så kommer jag att ringa socialen där du bor och diskutera den här situationen. Vi kan inte ta hand om dig permanent men tills vi hittat en lösning på ditt problem, får du åka med i bussen. Vi kan inte lämna dig vind för våg.
      När klockan är strax efter nio ringer Arne till socialsekreteraren i kommunen där Lina bor.
- Agneta Hammar.
- Hej, mitt namn är Arne Persson. Jag ringer angående en tjej som heter Lina och som du kanske känner igen.
- Lina? Jo, jag vet vem hon är. Och vad har hon nu ställt till med?
- Nja, hon har inte ställt till något speciellt.
Arne berättar för Agneta Hammar om hur Lina blev kvar på dansbanan och hur orkestern tagit hand om henne.
- Menar du att hon har åkt med i er orkesterbuss? Det verkar inte vara speciellt lämpligt, måste jag säga.
- Vi är justa killar så hon har inte råkat ut för något utan tvärtom. Vi har på bästa sätt tagit hand om henne.
- Var finns hon nu?
- Hos oss, eftersom hon vägrar att gå hem. Hennes familjesituation verkar ju inte vara så tilltalande.
-Nej, det stämmer. Jag ska omgående ordna en plats på ett HVB-hem i närheten. Kan jag kontakta dig på numret du ringer på och skulle ni kunna köra henne till det här hemmet?
- Självklart. Om jag får alla uppgifter, så ordnar jag det.
- Bra jag hör av mig inom kort.

- - Lina! Jag har ringt till Agneta Hammar, socialsekreterare i din hemkommun och berättat att du finns hos oss. Hon blev inte speciellt förtjust över att du tillbringat det senaste dygnet i vår orkesterbuss.
- Jag vet vem hon är. Jag gillar henne inte.
- Hon kommer omgående att ordna en plats åt dig på HVB-hemmet i närheten.
- Jag vet vilket det är och jag vill inte dit igen.
- Lina, lyssna! Du måste börja ta hand om dig själv och börja planera för din framtid. Har du några planer alls? Vad är det du vill bli, om du fick välja?
- Jag har alltid drömt om att bli hårfrisörska.
- Låter bra. Om du lovar att låta oss köra dig till det där hemmet och att du stannar där, så lovar jag att tala med Agneta Hammar om att du, medan du befinner dig på hemmet, samtidigt får utbilda dig till hårfrisörska.
- Kan du det? Det låter underbart.

Det har gått flera år. Stig Bergs orkester spelar i folkparken. Som vanligt står det ett antal ungdomar framför orkesterpodiet och följer musikernas agerande. Arne tittar ner mot publiken där och hans blick stannar vid en av dem. Han känner igen henne. Det är Lina. Deras blickar möts. Arne böjer sig fram och ber henne komma till fikarummet bakom scenen när de slutat spela.
- Nå, Lina! Kul att se dig igen. Hur lever livet med dig?
- Livet lever på allra bästa sätt. Mycket tack vara dig och killarna i orkestern.
Tack vare er, förändrades mitt liv på ett sätt jag inte kunde drömma om. Jag utbildade mig till damfrisörska på hemmet och har idag egen salong. Jag är gift med en underbar man och har två barn. Så, Arne, jag kan inte nog tacka er för vad ni gjorde för mig den där gången när jag var ensam och utan nånstans att ta vägen. Ni kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta!