När vi tävlade i Bern 1991 träffade jag Tessie Sjöstedt, som var informationschef på SvRF. Vi vann vår första bronsmedalj. Tessie var på plats för att följa en speciell hopptävling för journalister. Det var första gången hon kom i kontakt med voltige. Hon erbjöd mig att komma till SvRFs kontor i Stockholm för att presentera sporten och våra planer. Kontakten ledde efterhand till en rad olika befattningar inom förbundet:
- Styrelsemedlem Svenska Ridsportförbundet
- Ordförande i Tävlingssektionen som styrde all tävlingsverksamhet inom de åtta
  disciplinerna.
- tf Generalsekreterare under några månader
- Styrelsemedlem Ridskolan Strömsholm
- Styrelsemedlem Strömsholms Utvecklings AB, STUTAB
- Styrelsemedlem i Flyingestiftelsen
- Medlem av FEIs (Internationella Ridsportförbundets) Voltigekommitté
Under en tid var jag anställd i förbundet som ansvarig för sponsorverksamheten. Jag var också ansvarig projektledare för flyttningen av kontoret från Stockholm till Strömsholm. Det var ett väldigt krävande uppdrag. Hästfolk kan vara mycket besvärliga. Hela världen tycks rotera runt dem själva och deras häst. Det avspeglade också alla problem jag hade att lösa: Jag åkte till Stockholm söndag kväll. Låg över på hotell och gav mig till kontoret måndagsmorgon klockan nio. Innan jag öppnade dörren, tog jag ett djupt andetag och gick in. Väl innanför dörren haglade frågorna över mig. När dagen var slut, var jag också slut. Jag var på kontoret måndag till onsdag.
     Besvärligt var det också att vara ordförande i Tävlingssektionen. Speciellt då det gällde att fördela pengarna i budgeten. Alla hade sina speciella argument och skäl för att få maximalt med pengar till sin egen verksamhet.
     En kväll ringde vår ordförande Gunnar Hofring och undrade om jag kunde tänka mig att ta jobbet som generalsekreterare. På grund av trassel med förbundets ekonomi, hade dåvarande generalsekreterare Lars Hjalmarsson fått gå. En mycket sympatisk person. Om jag inte haft alla problem med flytten och som ordförande i tävlingssektionen, hade jag förmodligen tackat ja. Men ett liv som gick ut på att ständigt lösa problem med det besvärliga ridfolket, tilltalade mig inte alls. Jag tackade alltså nej men lovade att sköta jobbet tills man rekryterat någon annan, vilket beräknades ta sex månader fram till kommande årsskiftet. Detta var år 2000, då OS i Sydney arrangerades i september. Med tanke på förbundets skrala ekonomi, blev jag den ende som fick åka, att representera Sverige i Sydney! Vanligtvis åkte även ordföranden dit men så blev det inte. Till min och Gull-Britts stora glädje. Vi hade dessutom tur. Rekryteringsprocessen gick snabbare än vad man trott. En vecka efter det att vi åkte till OS anställdes den nye generalsekreteraren Peter Torndahl. Han kom från Försvarsmakten som yrkesofficer.
    OS var en fantastisk upplevelse. Vi flög via Tokyo till Brisbane i Australien. Några dagar i Tokyo hann vi med. Liksom att besöka och snorkla över Stora Barriärrevet utanför Cairns, där vi bodde i en bungalow. Innan vi fortsatta till Sydney.
    I Sydney bodde vi på ett flott hotell precis vid stranden till Bondi Beach, känd över hela världen. Det var jag som bokat alla rum och vi bodde alltså tillsammans med andra från Ridsportförbundet. Av alla tävlingarna gillade vi bäst fälttävlan. För att slippa köer för köp av biljetter till de olika evenemangen, åkte man gratis på bussar och tåg mot uppvisande av tävlingarnas deltagarpass.
    När vi kom hem, hade förbundet fått en ny ordförande. En gammal veterinär. Han gick elitryttarnas ärenden. Han gillade inte Peter och mig. Vi ansåg att förbundets pengar skulle fördelas även till bredden. Vi hade en del tankar kring hur detta skulle kunna förverkligas. Det gillade inte elitryttarna, som skulle få mindre pengar. Han började med att ge Peter sparken och efter det fick jag gå. Inget jag saknade.